Min värld brakade samman i fredags. Det som bara händer andra kanske den här gången händer mig. Sedan jag börjde tänka på min vikt för 5 veckor sedan har jag känt att något hänt med min kropp. Utöver det att vikten
faktiskt sakta men säkert börjar lätta. Det började med synen som blev konstig sen har det bara fortsatt med konstiga symtom. Åter till fredagen då var jag hos läkaren som sa att hon trodde att det kunde vara MS. Jag dog lite inombords och stängde av hörseln när hon fortsatte babbla om att det BEHÖVDE inte vara det...Hon skulle skicka en remiss till Neuromottagningen för att de skulle göra en skiktröntgen av huvudet. Fredagen fortsatte, lördagen kom, söndagen kom,måndagen kom men fortfarande ingen remiss skickad.....Nä nu jävlar,  ringde hysterisk och hysteriskt till läkaren och fick tillslut tag på henne och hon ursäktade sig och berättade att det va såå mycket hon skulle hinna innan hon gick på sin 10veckors semester...Bla bla bla SKICKA REMISS JÄVELN skrek jag!  En timme senare hade neuromottagningen fått den och den hade direkt gått till MS sköterskerna för utvärdering. Nu är det bara att vänta på tid för röntgen och försöka hålla sig lugn och inte ta ut för mycket i förskott. Det behöver ju inte va cancer i form av hjärntumör, MS eller nått ännu värre det kanske bara är stress....ja det är iaf det jag försöker intala mig. Går ju sisådär med att hålla tankarna i schack. Tanken på barnen får mig att bryta ihop lika mycket som det får mig att känna att, aldrig att jag ger upp! Så ser jag sur ut, borta i det blå eller oerhört förvirrad så är det bara av den enkla anledningen att jag har mycket att tänka på.